Hemma på mammas gata i Haraldsbo

Efter sovmorgon och familjeförmiddag på Friskis så åkte jag och barnen hem till mamma i Haraldsbo. Barnen fick lunch och jag begav mig för att testa spåren i Norslund/Haraldsbo. Jag klev på vid Brunnsvägen och trodde väl att det skulle bli ett tungt pass efter nattens blötsnö men spåren var nypreparerade (!) och mycket bra med tanke på väderförhållandena. Bäst spår var det på Norslundsslingan medan det var lite mer skräp i spåren efter Gläntan och ner mot Humlebacken, men bra ändå. Killarna som sköter dessa spår kan sin sak.

Fina spår på Norslundsslingan.

Jag åkte mycket i dessa spår som barn/ungdom på 80-talet då de var bra skötta vad jag minns. (På den tiden hade regementet även ett fint milspår som gick bort mot Jämmerdalen.) Sedan verkar spårskötseln ha varit lite på dekis under några år, delvis beroende på dåliga vintrar kanske, men nu alltså exemplariskt skötta. Dagens tur var den första för säsongen i dessa spår och hit kommer jag igen .

Jag hittade en gammal SWIX 0-+3 långt ner
i vallaboxen. Denna fungerade hyfsat. Inget benfäste men OK för dessa relativt platta spår.

 Dagens valla, troligen inköpt under tidigt 1990-tal

Det måste ha smugit sig på, eller så har jag inte varit riktigt vaken, för aktiviteten längdåkning/längdskidåkning/skidlöpning (eller benämningen långfärdsskidåkning som en arbetskamrat sett det betecknas i en stockholmsbutik) har plötsligt blivit trendigt; kolla in den här artikeln i Expressen. Även i bokfloden finns det tecken, t.ex idéhistorikern Sverker Sörlins bok om det norska skidundren från Tröndelag (senast Marit Björgen och Petter Northug), som recenseras på ledarplats i DN. Oavsett om det är trendigt på riktigt eller bara i medierna så håll med mig; Ingenting slår en tur på bra vallade skidor, nästan oavsett väder.